Bondesamhället sverige - pewaura.pages.dev

Bondesamhälle

Bondesamhället, beteckning på en svunnen tid. Sverige var fram till början av talet att jämföras med dagens så kallade utvecklingsländer. Största delen av befolkningen fick sin utkomst genom jordbruk och boskapsskötsel. Maten räckte knappt till. Inte sällan fick man gå till sängs på hungrande mage. Barnadödligheten var hög.

Anders Andersson (född 16/5) i Backa Lider och hans hustru Brita. Den yngre damen är Katarinas Emma. Den unge karlen är Per Viktor Persson i Backa, sedermera handlande i Anderstorp, Lindome.

Plöjning kunde ske efter oxe som här med drängen Smällen och oxen Pluto. I bakgrunden går mor med en spann potatis. Arkiv Ann-Mari Eklund

Ryggåsstuga från Särdal, Harplinge socken. Till vänster ladan för hö, i mitten ladugården för ko, höns och grisar. Om man hade råd hade man även häst. Till höger människornas boning. I trädgården hade man några fruktträd och bärbuskar. Man hade även planteringar med blommor. Vykort från Hallands museiförening, Halmstad

Interiör från ryggåsstugan. Eldstaden fungerade som kök och värmekälla. Trots det var det mestadels kallt i stugan. Och det var mörkt. Arbete vid spinnrocken fick ske med ljuset

Det gamla Bondesamhället

Bondesamhället

Folket på gården

I det svenska bondesamhället under och talet talade man inte så mycket om familjen utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde bondens familj, kanske några släktingar och dessutom tjänstefolket: drängar och pigor. Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre människor som inte hade kunnat skaffa egen jord. På en svensk gård bodde oftast ej fler än tio personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler. En gård hade ofta drängar och pigor om husbonden och husfrun var unga och hade små barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor och drängar. Bondefamiljerna brukade ej ha så många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta 25 år eller äldre, männen omkring Men traditionerna var olika i olika delar av landet.Människorna i torp och backstugor hade inget tjänstefolk. Istället arbetade de själva för andra. De bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng till någon bonde redan då de var små. Bilden till höger är frå

Jordbrukssamhälle

Ett jordbrukssamhälle, bondesamhälle eller agrarsamhälle är en sammanfattande beteckning på ett geografiskt område där produktionen till största del är av jordbrukskaraktär eller där de största värdena skapas inom jordbruket. De flesta av västvärldens gamla jordbrukssamhällen utvecklades från andra halvan av talet till industrisamhällen,^[1] som i sin tur från slutet av talet utvecklades till data, IT- och tjänstesamhällen.^[2]

Övergången från en ekonomi baserad på jagande och samlande (se jägare-samlare) till att bruka jorden skedde långsamt, och vid helt olika tidpunkter i världen. På vissa platser försörjer sig människor fortfarande huvudsakligen på jakt, fiske och samlande. Om Främre Asien kan man någorlunda säkert säga att övergången skedde mellan 8 och 6 , i vissa delar av Syd- och Centralamerika mellan 6 och 4 , vilket även gäller för Östasien, Egypten samt sydöstra och mellersta Europa. Indien, västra, norra och nordöstra Europa samt delar av Afrika inträdde i jordbrukarsamhället mellan 4 och 2

Samhället tog sig antingen formen av ett bondesamhälle med fria självägande bönder, eller så användes godsdrift (vilket framför allt skedde i Fr

Bondeståndet i Sverige

Bondeståndet (officiellt Hedervärda Bondeståndet) var ett av de fyra ständerna som ägde rätt till politisk representation vid ståndsriksdagen fram till representationsreformen Det kallades officiellt för det hedervärda ståndet under ståndsriksdagens tid.

Grovt sett utgjordes bondeståndet av självägande bönder och bergsmän^[1].

De svenska böndernas sociala ställning

Bönder kallades under Sveriges äldsta samhällsskick bofasta fria män, i motsats till fria män ("lösker man"), som inte var bofasta samt trälar.^[2] Bönderna kallades odalbönder, om de ägde sin jord och om den under några generationer varit arvejord (odalrätt). Bönder kallades också de som hade brutit hemman på allmänningarna (avlingejord), och landbönder (landbor), om de innehade andras jord på lega (arrende).

Till bondeståndet räknades också bergsmän, såväl ägare av bergsmanshemman (skattehemman) som av bergsfrälse (kronojord med särskilda friheter). I äldre tid stod bergsmännen det världsliga frälset nära och innehade i många fall skattefrihet.^[3] I riksdagarna företräddes dock åtminstone bergsmännen i Falun genom borgarståndet från åtminston