I framtiden syftar ordet ”finlandssvensk” alltmer på en person som talar både finska och svenska ungefär lika bra oberoende av modersmål, visar en undersökning av elever i 26 svenska skolor runt om i Finland. Ju mer tvåspråkigheten breder ut sig, desto oftare blir ”finlandssvensk” och ”tvåspråkig” synonyma begrepp. Det innebär utmaningar för traditionella svenska institutioner.
I en rapport för tankesmedjan Magma kartlägger pedagogie doktor Camilla Kovero hur elever ser på sin språkliga tillhörighet och språkets betydelse för den egna identiteten. I motsats till dagens rätt kärva språkklimat, där landets tvåspråkighet ofta ifrågasätts, visar resultaten att barnen och ungdomarna är stolta över sin tvåspråkiga tillhörighet. De har få fördomar mot begreppet finlandssvensk.
Svenskans betydelse upplevs på olika sätt i olika språkliga miljöer. I undersökningen, som genomfördes under lektionstid, deltog skolor från Helsingforsregionen, de övervägande svenska städerna i Österbotten och de svenska ”språköarna” i det utpräglat finska Finland (Tammerfors, Kotka, Uleåborg och Björneborg).
I Helsingforsregionen kom 50–70 procent av eleverna i de svenska skolorna från tvåspråkiga hem och h
Finlandssvenskar
Finlandssvenskar (finska: suomenruotsalaiset) är finländare med svenska som modersmål, som i Finland ofta benämns svenskspråkiga. fanns omkring &#; finlandssvenskar i Finland, eller omkring 5,1&#;% av Finlands befolkning.[1]
Benämningen finnar omfattar i sin tur finskspråkiga medborgare i Finland. Finländare är ett samlande namn (hyperonym) för medborgare i och personer från Finland, oavsett vilken språkgrupp och/eller etnisk grupp. Till denna grupp räknas således förutom finlandssvenskar och finnar även bl.a. samer, romer och invandrare.[2]
Översikt
Svenska är ett av Finlands två nationalspråk och är officiellt jämställd med finskan. Finlandssvenskarna är en nationell minoritet i Finland och är företrädesvis bosatta längs kusten i Österbotten, längs Finlands södra kust samt i så kallade svenska språköar i vissa finskspråkiga städer. De svenskspråkiga utgör en minoritet om drygt 5&#;% av Finlands befolkning (inklusive Ålands befolkning).
Andelen finlandssvenskar i Finland har minskat stadigt under efterkrigstiden. Den variant av svenska som talas öster om Åland har åtminstone sedan början av talet
Svenska språkets status i Finland har ständigt varit en diskussionsfråga. På senare år har striderna framför allt gällt det faktum att svenska är ett obligatoriskt språk i skolan från årskurs 6 – även för den del av befolkningen som har finska som modersmål. Svenskspråkiga i Finland läser naturligtvis också finska i skolan. Officiellt kallas det att eleverna ska studera det ”andra inhemska språket” – vilket innebär svenska för finskspråkiga och finska för svenskspråkiga.
Att finlandssvenskar läser finska i skolan har inte gett upphov till några stora diskussioner, men när det gäller svenska för finsktalande har det ofta hettat till i debatten. Motståndare har länge talat om pakkoruotsi, tvångssvenska, när de har argumenterat för att avskaffa undervisningen i svenska. Denna språkstrid tog sin början redan under talet och har blossat upp med jämna mellanrum.
– Under språkstriderna har svenska ord, svenskans påverkan på ordföljd, pronomen och andra så kallade sveticismer varit något som kritikerna har velat städa bort från finskan, säger Saija Tamminen-Parre, som är forskare vid Helsingfors universitet och som nyligen disputerade på avhandlingen Attityder till engels
Språket speglar samhället. Det samhälle som svenskan, och finskan, i Finland började spegla i början av talet karakteriserades av en sen men kraftig urbanisering. Med en förändrad näringsstruktur följde också en flyttningsrörelse i riktning mot städerna, främst mot södra och sydvästra Finland. Detta fick som följd att städer och brukssamhällen blev språkliga smältdeglar, där lokala och inflyttade språkvanor mättes och slipade ned varandra. Den dialekt som på landsbygden hade signalerat geografisk hemvist blev nu en ingrediens i ett stadsspråk, där förekomsten eller avsaknaden av dialektdrag i stället avslöjade talarens sociala status. Inte bara mötet mellan infödda och inflyttade talare i snabbt växande urbana miljöer hade effekt på språket. Ett effektivt och medvetet språkarbete utfördes också av skolan. Här fick barn med olika språkligt och kulturellt kapital ”lära sig bokspråket”, som Topelius skulle ha sagt. Detta bokspråk hade stabiliserats och formaliserats genom stavningsreformen (), och uppgifter om ordens rätta stavning och böjning kunde kontrolleras i Svenska Akademiens ordlista, ett rättesnöre för gemene man vars första upplaga utkom och vars sjätte upplaga lades s
.