Europeiska unionens lagstiftningsförfarande
Europeiska unionens lagstiftningsförfarande är ett förfarande som måste följas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd när de antar lagar inom Europeiska unionen.[1] Det inleds vanligtvis genom ett lagförslag från Europeiska kommissionen.[2]
Varje lagförslag måste ha en giltig rättslig grund i unionens fördrag.[3] Denna avgör om lagförslaget antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller ett särskilt lagstiftningsförfarande.[4][5][6][7] I det första fallet lagstiftar parlamentet och rådet gemensamt, medan i det andra fallet lagstiftar rådet ensamt med medverkan av parlamentet eller, i vissa undantagsfall, vice versa. Parlamentet och rådet har således olika stort inflytande beroende på typen av lagstiftningsförfarande som används.[4][7]
I regel fattar parlamentet beslut med enkel majoritet,[8] medan rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet när det ordinarie lagstiftningsförfarandet används och med enhällighet när ett särskilt lagstiftningsförfarande används.[9] Ett lagförslag som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör en lagstiftningsakt och måste offentliggö
Det är många som inte känner till exakt hur verksamheten i EU går till, vilket många gånger är en bidragande orsak till kritiken gentemot unionen. Den verkar helt enkelt odemokratisk och med ett elitstyre, när ingen enkel inblick i procedurerna erbjuds. I den här korta genomgången ska vi beskriva hur det går till när lagar stiftas i den Europeiska Unionen. EU består av två lagstiftande institutioner: Europaparlamenten och Europeiska Unionens råd. Medan rådet består av ministrar från varje land som företräder sin medlemsstat, består Europaparlamentet av ledamöter som väljs av och företräder medborgarna i EU:s medlemsstater. Den tredje institutionen som deltar i lagstiftningsförfarandet är Europeiska kommissionen. Men vad gör varje institution och hur går det till när en ny lag stiftas?
Vanligtvis är det kommissionen som lägger fram ett lagförslag och därefter är det upp till rådet och parlamentet att behandla förslaget. Därefter finns det två olika alternativ enligt vilka ansvaret mellan institutionerna kan fördelas: det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller ett särskilt förfarande. Det ordinarie förfarandet innebär att rådet och parlamentet samarbetar i beslutet och ett l
Ordinarie lagstiftningsförfarande
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, tidigare medbeslutandeförfarandet, är ett förfarande för att anta lagar inom Europeiska unionen. Det består i att unionens lagstiftande institutioner – Europaparlamentet och Europeiska unionens råd – lagstiftar gemensamt, normalt på förslag av Europeiska kommissionen.[1]
För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet. Både parlamentet och rådet kan ändra i lagförslaget under processens gång.[2] De rättsakter som antas utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut.[1][3]
Det ursprungliga medbeslutandeförfarandet infördes för vissa specifika lagstiftningsområden den 1 november genom Maastrichtfördraget. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december , ändrades namnet på förfarandet till det nuvarande och användningsområdet utökades till större delen av unionens lagstiftningsområden. Inom vissa lagstiftningsområden, till exempel frågor som rör skatter eller unionens egna medel, används dock särskilda lagstiftningsförfaranden.
Översikt
[redigera | redigera wikite.
.